Dag ett av 292 :)

Har räknat dagarna till cykelresan till Paris...292 dgr...känns som alldeles runt hörnet. Jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt för en medelålders överviktig dam med allsköns "kärringkrämpor" att delta i en, som jag ser det,  elitprestation. Känns som om jag har tagit mig vatten över huvudet. Samtidigt måste jag nog mota bort sådana känslor, eftersom jag ju ska vara mentalt och fysiskt rustad. Rolf har antagit utmaningen att få mig i form till Parisresan :). Såg Nea och Bobbys nya lägenhet i Lund idag. Fin! Fylls den bara av hemtrevligheter kommer det att bli kanon :).  Den 18 oktober börjar träningen på riktigt och jag antar att det nog är bra att tjuvstarta, vill inte gärna gå på hårdträning i nuvarande form (eller brist på samma). Nu är det ju egentligen så att hela cykelturen handlar om pengar till barncancerfonden och det är det man såklart ska fokusera på, men ändå känns det som om detta att samla in pengar är hanterbart, medan cyklingen känns skrämmande och fullständigt omöjlig...och väldigt utmanande. Denna dikt la vår lagledare upp i sin blogg idag:  :D Känns trösterikt!
Inför den resa vi ska göra tillsammans så ser jag det lämpligt att avsluta med Margareta Ekströms dikt:
Ur instruktion för skalbaggar
För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
fastän det böjer sig
och svindeln kommer.

För att man skall kunna flyga
måste modet vara aningen större
än rädslan och en gynnsam vind råda.
 Vi ses, med vänliga hälsningar Paul!